Murphys lag

Imorse startade inte bilen. Försökte ringa efter hjälp men eftersom telefonnätet låg nere föreföll sig detta inte vara ett alternativ. Då jag äntligen lyckades lokalisera en punkt där jag åtminstone hade en plupp täckning var det ingen som svarade när jag ringde. Sedan försvann täckningen igen. Jag gjorde ytterligare ett försök att starta bilen som inte hade några som helst planer på att lämna sitt varma, gosiga garage. Som tur var hade inernetet iallafall täckning så jag kunde meddela försening. Sedan startade bilen. Jag hamnade bakom ett uppskattningsvis 5 km långt pärlhalsband av extremt långsamtgående fordon. Kom hem. Kokade knäck. Brände mig på handen. Knäcken hamnade mer utanför än innanför formarna. Den blev dessutom stenhård. Plus att det fastnade lite under strumpan.
Är det för tidigt att gå och lägga sig...?

Fredagkväll mathafackah!

Jag har sedan jag kommit hem från praktikplatsen klagat över trötthet, ätit kolasås direkt ur tuben och skjutsat sambon till lekkamrat. Kvällen fortsatte i hisnande fart till köket, där jag lagade till en halvtaskig kvällsmat medan jag samtalade med katterna, städade hela köket, satte på mig handledsvärmarna och parkerade i soffan. Vilket party animal jag är. Jag känner mig som en pigg 89åring.

Telefon

-Ja hej, det var blablabla här. Jag såg att du hade ringt mig. Två gånger.

Jag älskar när folk upplyser mig om antalet gånger jag har försökt nå dem. Det är ett slags kodspråk som egentligen står för hur ointressant ett samtal är just precis då.

Back in fucking business!

Hej och hå. Tillbaka med bloggen igen. Nu blir Bill i Paris glad. Alla andra blir ledsna.